Nedräkning

Efter en underbar helg i vänners- och djurens tecken, med en iskall men fantastisk tävlingsdag med Danai och Hampus i Högbo igår, är det återigen en arbetsdag. Jag känner mig fortfarande kall inombords, efter att ha uthärdat iskyla och snålblåst utomhus (och i ett kallt ridhus) en hel dag!

Tinar kanske någon gång i mitten på veckan.... Brrr...

Då är det slutspurt på mitt nuvarande jobb och min sista vecka har inletts.

Det är en märklig känsla som infinner sig när man slutar ett jobb som man verkligen trivs med. När jag sa upp mig på mitt förra jobb (efter endast 17 dagar!) var det en oerhörd lättnad. Jag kände inget annat än glädje och såg fram emot min sista dag. Det skulle bli en sådan befrielse att sluta och varje dag var en dag närmare slutet. Även stämningen mellan kollegor var annorlunda och jag tror på fullaste allvar att många var avundsjuka på mig som helt sonika sa upp mig efter att vi alla hade jobbat för det här nya företaget i knappt 3 veckor. Vilken fruktansvärd arbetsplats och vilka urusla chefer! Hua! Det enda som var riktigt, riktigt bra, var alla underbara deltagare.

Men, efter 2 år här, är det med sorg i hjärtat som jag går vidare till nya äventyr. Vi är alla varslade då vårt uppdrag (Grundläggande Moduler) upphör den sista januari och ca 75% av alla anställda inom företaget får söka sig vidare.

Muckarkam

Jag har svårt att tro att jag någonsin kommer ha en så härlig arbetsplats igen, med underbara kollegor, suveräna chefer och älskade deltagare. Jag har en helt annan magkänsla nu mot då. Samtidigt som det tar emot att gå till jobbet, så vill jag njuta av varje minut så länge det varar.

Efter min sista arbetsdag på torsdag, tar jag en liten minisemester hemma i Flaxan med mina pälsklingar, för att samla ihop mig och fylla på med ny energi inför mitt nya jobb i Borlänge, men mer om det framöver.

Kinkig kärring

Det fanns en tid då jag hade svårt att säg "nej", utan gick med på det mesta. Jag ställde upp i föreningar somjag egentligen inte ville vara med i. Jag åkte iväg på saker somjag egentligen inte vill åka ut på. Jag spenderade tid med människor jag egentligen inte gillade. Dessa tider är förbi, och jag kan nog anses lite "kinkig" av vissa, och har kallats en "kuf" av min egna kära mor. Nu tycker jag personligen att just ordet kuf inte är helt korrekt på alla plan, men kanske på vissa....

Enligt Wikipedia:

Person som avviker från det som anses normalt; underlig (och enstörig) person

Synonymer: original, excentriker, särling, ensling, enstöring, kurre

Användning: En kuf är inte en nörd. Kufen frodas i klena sociala nätverk och har få om ens några vänner. Nördarna däremot kan umgås som myror i myrstackar. En kuf är ett ofta något äldre original.

Hursomhelst så säger jag nog nej, snabbare än ja, på de flesta frågor och förslag numera. 

Jag vill oftast inte göra (för mig) ointressanta saker som kanske är kulturellt korrekta. Jag är inte intresserad av att träffa personer som inte tillför mig något. Jag vill inte åka på turer med okända personer för att se (för mig) ointresserade platser. Jag vill inte lyssna på en fantastisk (för mig) ointressant konsert. Nej! 

Jag vet inte om jag kommer leva i 40 år till eller dö nästa vecka, men jag tänker inte ängna tid åt sådant som inte uppfyller mina krav på att vara givande och konstruktivt för .... håll i hatten.......mig!

Själviskt? Självklart! Otroligt själviskt! Men det är bara jag som kan vara självisk åt Catrine och jag tänker verkligen inte släppa på detta. Jag väljer bra det "göttigaste" och äter bara marsipanrosen på tårtan... Resten får någon annan ta. 

#MeToo

Tänk vilket ståhej det har blivit kring hashtaggen MeToo, och det är ju verkligen rätt och riktigt. Det hela började som bekant med snuskgubben och regissören Weinstein i Hollywood, men har formligen exploderat över hela världen, inte minst i Sverige.

I media läser vi konstant dessa dagar om flera svenska kändisar som heller inte har kunnat hålla händerna och/eller andra kroppsliga extremiteter i schack, men alla andra icke kända svenskar då? Alla herrar på arbetsplatsen? På krogen? På gatan? På rockkonserten?

Under min uppväxt i Grekland var jag utsatt för diverse olika sexövergrepp, men på den tiden så visste jag inte att det var just det: övergrepp.

När jag var ca 12-13 år så brukade jag vänta på skolbussen ca 100 m från vårt hus. Som bekant så finns det en hel del vildhundar i Grekland, och på den tiden var det väldigt många i omlopp. Eftersom jag redan då var tokig i allt so hade päls och 4 ben, så samlades det en hel drös vovvar vid min busshållplats varje morgon. Det faktum att jag tog med en näve hundmat hemifrån gjorde mig mycket populär i trakten och mina vänner väntade troget på mig varje dag.

Intill busshållplatsen fanns det en liten park med ganska stora stenbumlingar utspridda med jämna mellanrum, och där bland stenarna brukade det stå en man som stirrade på mig med byxorna nere vid knävecken, och... tja, du fattar nog resten. Jag blev aldrig rädd så vitt jag minns, och kanske tack vare alla hundar, så kom han aldrig i närheten av mig. Han var bara äcklig, tyckte jag.

När jag vandrade upp och ner för kullarna bakom vårt hus med boxern Hoss så brukade jag stöta på en man som tidigare hade jobbat som trädgårdsmästare hos oss. Han brukade göra samma sak, men med en boxer i koppel så närmade inte heller han sig.

Sådana här saker har hänt mig om och om igen under åren som gått, och jag undrar om det hade varit annorlunda om jag hade vetat att det var sexövergrepp det handlade om. Kanske att det hade varit mer traumatiskt om jag hade blivit rädd, men det blev jag inte och jag tyckte att dessa snuskgubbar enbart var äckliga och lite obehagliga.

Hade det däremot hänt min egen dotter så hade jag blivit totalt vansinnig!

Helgen kom och helgen gick

Det bästa med att ha 3-dagars helg är att man verkligen hinner varva ner, ta det lugnt och sedan varva upp igen inför måndagen. Så här på söndag eftermiddag ser jag faktiskt fram emot att ta av mig mina skitiga jeans & fleecetröja, duscha, föna håret och snofsa till mig någorlunda på måndag morgon. Jag har haft gott om tid att vara asocial, umgås med mina fina 4-fotingar och skrota runt i trädgården och skogen.

Mini

Fågelmataren har kommit på plats och det är redan som T-centralen utanför mitt fönster, inkl några icke fjäderbeklädda gäster. Det är 2 st rackare som busar och lekar och jagar varandra runt trädgården och upp i de få träd som har överlevt skövlingen av skogen.

Piff....

... och Puff

Denna helg hann jag även med att åka till Sala och träffa en fd elev samt hans familj bestående av fru, 5 barn mellan 2,5 och 7,5 år (!), samt hans pappa med sin fru #2 (tydligen så bor fru #1 i Turkiet). Maten var sagolikt god och det var väl värt resan på ca 20 mil för att äta och umgås med dem. Som "guest of honor" fick jag tom sitta vid köksbordet isf på golvet och fick egen talrik, gaffel och sked. De ni!

Jag har faktiskt inte bara skrotat runt, utan jag har haft mina ljusa stunder av effektivitet också! Jag har t.ex. dragit upp min båt på torra land och fått upp mitt elstaket runt tomten för att Mini ska lära sig hur det funkar innan snön är ett faktum och elen inte fungerar som den ska. Egentligen så är det ju inte elen som inte funkar, utan vovvarna som inte är jordade. Icci minns det tydligen mycket väl, för hon håller en säkerhetsmarginal på sisådär 3 meter till staketet. Hahaha, antar att hon fått sig ett par rejäla kängor i nosen förra hösten. Men jag blev smått irriterad när jag hade satt upp 3 trådar och det saknades 20 meter på den 4e tråden vilket innebar att jag fick köpa en ny rulle elrep och den minsta är på 200m! Grrr.... Jaja, nu är det iaf gjort.

Jag borde verkligen ha tagit en rejäl sväng med snabeldraken också, men det finns nog fler tillfällen framöver....

Nu roar jag mig kungligt med att elda i både öppna spisen och vedspisen samtidigt och tom min kära frusna mor skulle nog snart tycka att temperaturen var behaglig inomhus (lagom tills jag blir överhettad och börjar vädra)!

Hylteland's Yana aka Mini

Nu har jag haft min nya lilla pälskling i så gott som en månad, och det går framåt, men det går sakta. Allting tar väldigt lång tid eftersom hon har så ohyggligt dåligt självförtroende. Man måste lirka med henne, berömma massor och få henne arbetsmotiverad. Efter att ha haft turboproppade Icci som är en arbetsnarkoman av sällan skådat slag så är Mini en helt annan typ av hund, och ibland är det svår att fatta att det i grund och botten är samma ras. Jag undrar verkligen vad som har hänt med henne och hur mycket stryk hon har fått.

Jag har ju sökt hennes uppfödare sedan jag köpte henne (första sms:et skickades 3 dagar efter att jag hämtat hem henne, dvs den 25 september), men fick inget svar.

Dessemellan så har både jag och Gujjar (som jag köpte henne av) försökt nå henne per telefon, men hon svarar inte.

I förrgår började jag bli irriterad på riktigt och skickade ännu ett SMS (notera att uppfödaren fortfarande inte ens vet VILKEN hund jag har köpt, och hon har inte frågat).

När jag hotar med att anmäla henne, DÅ svarar hon äntligen. Jag förstår inte allting hon skriver, men det är väl uppenbart att hon inte vill ha med mig och sin uppfödning att göra, utan hänvisar till den jag köpt henne av. 

Nu är det ju så att Gujjar bara hade henne i totalt 14 dagar innan han sålde henne till mig, och han köpte henne på an landsväg i Skåne, mitt i natten och fick ett 30 dagar gammalt veterinärintyg av uppfödaren, men det vet ju inte den här jävla människan eftersom hon inte har frågat om vad hunden heter. 

Eftersom uppfödaren är så otroligt oseriös så misstänker jag att det "ligger en hund begraven" någonstans i denna historia. Veterinärintyget som jag fick, var en dålig fotokopia isf en originalhandling, så idag ringde jag till veterinären som besiktade henne för att kolla om papperna stämde, och tack o lov så gjorde de det! *PUST*

Imorgon tänker jag ta kontakt med SKK för att se om/hur jag ska gå vidare med detta..... Jag ska även försöka luska fram hennes kullsyskon (om hon har några) och ringa upp deras ägare för att höra lite om hur de är.

Ibland går det fort

Ibland är nog inte rätt ord, utan snarare alltid, iaf när det gäller stora beslut, mycket pengar ... och Las Familias Doverholt!

Igår tog jag ledigt från dagens arbete och styrde min svarta springare "Noak" mot Örebro. Varför detta på en vanlig vardag kan man undra? Det ska jag berätta! Marcelos och Annie hade sett ett hus som de hade blivit tämligen betuttade i och skulle på en andra visning. Då kommer ju givetvis följdfrågan: Hur kan 2 studenter ha råd med ett hus?

I dagens läge så hyr de en finfin 2a i Örebro och har en hyra på 8,400 (fasta kostnader på ca 9,000) och de klarar sig galant utan hjälp från familj. Förvisso är det lite skralt i kassan och de måste vända på slantarna, följa en budget, räkna ut vad måltiderna kostar osv, men så är ju livet för en student.

Nu hade de hittat ett hus ca 2 mil utanför Örebro för 1,495,000 och deras månadskostnad, ränta, amortering och fasta kostnader skulle hamna runt 6,000:-. Inte illa, eller hur?

Sagt och gjort och vi åkte dit. Jag representerade Las Familias och Annies hade med sin snickarkunniga pappa och hans sambo. Det här är alltså en "banvaktarstuga" som rustades av en man som omkom in en olycka med en 4-hjuling och såldes av hans dödsbo till 2 unga människor som bara har bott där i 1,5 år och ska nu flytta till Umeå. Han som rustade upp huset och sedan omkom blev inte riktigt klar, och det finns lite kvar att göra för att uppfylla hans dröm.

OJ VA FINT DET VAR! Kolla själv på bilderna nedan, så ska jag berätta vad som hände därefter..... (klicka för att förstora)

Den högra delen är orginalhuset, resten är påbyggt.

Entré med klinker och golvvärme

Entré

Utsikten från entrén

Utsikt från köket

Kök och matplats

Modernt kök med köksö

Utgång till en (än så länge icke existerande) altan

Looooove it!

Master bedroom med kakelugn

Gästrum med kakelugn

Toa med dusch, WC, tvättmaskin och torktumlare

Efter visningen var det tillbaka till lägenheten för diskussioner om taktik, hur man ska buda och mycket magpirr!

Vi fick veta att det redan fanns ett bud på utgångspriset, men den intressenten ville inte ha tillträde förrän i februari, så vi bestämde oss för att lägga samma bud, men med tillträde omgående... OCH DE FICK DET!!!! Helt otroligt!

Beträffande det som inte är klart så blev jag lite förvånad när jag och Marcelos knallade runt BAKOM huset. Där fanns den gamla farstukvisten kvar...

Vilken dag! Helt magisk!

Tänka sig att båda mina barn (20 och 22 år) har egna hus och på landet dessutom! Jag blir lite varm i hjärtat av att de väljer landet istället för innerstaden, så det visar att de inte blev helt "brända" av att flytta från Grekland till Klarsgården iaf!

It's a dog's life

Dagen till ära känner jag att jag bara vill bildbomba lite! Bilderna beskriver mitt liv ganska bra tycker jag. ;-)

LIVSFARLIGA OCH BLODTÖRSTIGA SCHÄFRAR! 

Eller inte..... <3

Lyckades montera dit nya hundgrindar på bilen. 

Vilken begåvning jag är! Hahaha!

Morgonutsikt från paradiset på udden!

Vaddå "plocka" svamp? Det är bara att gå ut och hämta....

I dropped the bomb

Nu har jag släppt bomben om mitt nya jobb till mina arbetskamrater, och det var inte helt enkelt. Usch, det var faktiskt riktigt svårt och jag såg på deras reaktioner att det var helt otippat och kom som en blixt från klar himmel. Nu gäller det att fortsätta prestera på topp de närmaste veckorna fram tills slutet och inte tappa suget, för världen är full av tappade sugar som ni vet, och min ska inte hamna där!

Det som är extra jobbigt är att mina hundar blir av med sin älskade dagmatte Birgitta som vi nu har våldgästat hos i nästan 2 år! Varje dag är det samma rutin. Hundarna följer med till jobbet och får vänta i bilen tills jag har fm rast. Då blir det en promenad på ca 20 minuter och sedan får de vänta i bilen igen fram tills lunch. Vid lunchtid åker vi till Birgitta, där jag äter min medhavda matsäck, fikar och käkar hembakade kakor eller bullar och lämnar sedan vovvarna där tills dess att jag slutar för dagen.

Birgitta och Icci letar godis under kylen

När jag snart börjar jobba i Borlänge kommer det nog bli hundgården som gäller för det mesta, men nu när de är två så känns det lite bättre än när jag lämnade Icci där ensam. HON verkade inte bry sig, utan problemet låg hos mig.

Det som måste ske innan dess är att jag måste spika fast alla mattor och fällar inne i hundhuset. Jag har upptäckt att lilla Mini tycker att det är jätteskoj att dra ut all inredning och lämna det utanför, gärna i regnet.
Dessutom äter Mini skor om hon får chansen. Hon äter inredningen i bilen (hittills bara fällen och gummimattan som jag har lagt in tack o lov, inte den fasta inredningen). Hon gräver gropar. Hon drar upp marktäckaren i hundgården.... Tja, en typisk valp dvs, trots att hon är 8 månader gammal. *suck*

Kropp och knopp

Söndagar är en perfekt dag för att återställa kropp och knopp inför kommande arbetsvecka.

Jag började med kroppen och det innebar ett rejält workout pass av sällan skådat slag: Bära ved, dammsuga, mocka hundbajs i trädgården, diverse hundaktiviteter, hänga tvätt, styrka omnämnda tvätt osv. Tja, ni fattar. Här behövs inga avancerade maskiner så som på gym.

Vidare till knopp, och då menar jag utvändigt. Från att ha haft 1 finne på hakan vartannat år under tonåren (löjligt besparad alltså), så har jag i skrivandets stund 5 (!) röda prickar på hakan!

Fram med verktyget - en tub ansiktsmask från mor! Det fantastiska resultaten kan skådas här nedan!

OCH RESULTATET......

Vacker som dagen är lång, och fylld av energi! VOILA!