Jag bor i mitt paradis och jobbar med det som jag älskar mest.
Hur bra kan livet bli? Mina älskade barn är utflugna och mitt liv
består numera till stor del av mina två hundar, mitt jobb, min familj
och en otrolig massa matlagning (och inte nödvändigtvis i den ordningen).
Som jag berättade igår, hade jag minst sagt brådis hem igår! Jag hann faktiskt hem innan "mina gubbar" försvann. Faktum är att jag hamnade bakom en lastbil fylld med jord någon mil hemifrån och anade att den var på väg hem till mig, och så var det också.
Snacka om att bli exalterad när jag kom hem. Jag gick omkring som en lallande fåne hela eftermiddagen och kvällen, men noll koncentrationsförmåga. Det är helt obegripligt hur man kan förvandla utseendet på tomten så totalt på bara några få timmar. Det enda som behövs är en grävmaskin med medföljande maskinist, ett lastbilsflak att dumpa alla stubbar och stenar på, samt ett par lastbilsflak fyllda med massa.
FÖRE.......
.....OCH EFTER!
Idag fortsätter kampen mot naturen, och jag är lika spänd över att se vad som kommer hända idag. Att det kommer levereras matjord vet jag iaf säkert.
Jag har satt övervakningskameran i sovrumsfönstret idag, för att spana lite under dagens gång.
Jag älskar verkligen mitt jobb, men någon gång ibland vill jag hellre vara hemma. Det brukar kunna bero på att vädret är skit och att det snöar som f__n och jag inte vet hur jag ska ta mig hem efter arbetsdagens slut. Det kan bero på en sällsynt vacker dag som jag helst vill spendera njutandes i solen på udden. Det kan beror, men gör sällan det, på att jag är trött eller krasslig.
Inget av detta stämmer just idag, men min hemlängtan är nästan gränslös, och i ärlighetens namn så handlar det nog mest om ren och skär nyfikenhet.
Today is the day, och denna dag har jag väntat på sedan FÖRRA våren. Idag rullar grävmaskinerna in på tomten för att försöka få lite ordning på hela alltet. Nu ska det äntligen börja se ut som ett fast boende isf en sommarstuga.
Jag flyttade på en av mina övervakningskameror så att jag kunde sitta på jobbet och ha liite koll på arbetets gång. Kamerans placering var väl inte särskilt genomtänkt, utan när jag redan hade startat bilen imorse, sprang jag bara tillbaka in i huset igen och ställde den i ett fönster och såg till att den pekade åt ungefärligt åt rätt håll.
Det ska grävas upp stubbar till förbannelse, det ska slätas ut ojämnheter, gropar ska fyllas i och ovanpå allt detta ska det på en massa matjord... OCH som grädde på moset ska jag sedan rulla ut gräsmatta på hela framsidan! Guuud så spännande!
Varifrån kommer egentligen fobier? Kan det vara något som man har upplevt i barndomen eller kanske sett på bio? Läst i en bok? Hört på radio? Jag har faktiskt ingen aning, men jag vet hur skrämmande och tillintetgörande de kan vara i vissa lägen.
Jag har två fobier i mitt liv. Den ena är att gå igenom isen och inte hitta hålet ovanför mitt huvud. Jag har faktiskt jobbat med det, och från natt i princip inte vilja gå på en frusen pöl med vetten, så kan jag nu promenera i timmar ute på sjön. Däremot om isen är ojämn eller i flera lager så att det krasar under fötterna, får jag näst intill panik och kastar mig upp på torra land eller vänder hemåt snabbt som ögat.
Min andra fobi är ormar. Bara att skriva om det får mig att känna mig tämligen knäsvag, och även en bild eller ett videoklipp på en orm får mig att må riktigt jävla dåligt. Har jag varit ute i skogen och sett en orm på en stig, så tar det mig flera år för att välja den stigen igen, om någonsin. Jag har varit lyckligt förskonad på min vackra tomt, fram tills häromdagen dvs. Jag såg Icci gå till "attack" vid vattenbrynet och visst att hon hade hittat något intressant, min förhoppning var att det var en råtta eller en sork.... Det var en orm! Jag såg den från bryggan när den hade ålat sig ner i vattnet för att undkomma Icci, och hur den slingrade sig upp på en liten ö någon meter från vattenbrynet. Jag ringde prompt grannen som kom direkt med stövlar på och ett långt järnverktyg i högsta hugg. Tyvärr var ormhelvetet inte kvar på ön, men Ejert kikade runt lite. Han poängterade att jag borde ha eldat upp rishögen i vintras för ormar älskar visst att bosätta sig där och då såg jag den!!! Eller var det kanske en annan orm? Det låg iaf en orm alldeles intill rishögen och jag gallskrek (nästan). Tyvärr han inte Ejert slå ihjäl den innan den försvann under grenarna och nu har min trygga värld rämnat.
Jag är iaf en handelskraftig person (stundom) och så fort den värsta paniken hade lagt sig, började jag googla "utrota ormar", "snake repellent" och annat matnyttigt. Vet du hur svårt det är att googla sådant när man inte ens tål att se tecknade bilder på ormar? Nåväl, sagt och gjort och nu har jag beställt hem flera olika produkter som ska skrämma iväg ormar. Tyvärr får företag utomlands inte skicka kemiska preparat till Sverige, så jag har valt lite andra produkter. Funkar de? Ingen aning, men jag måste ju hitta på något för att få mitt hem att kännas tryggt igen!
Oj va det var länge sedan jag engagerade mig i min lilla blogg. Jag har liksom gått i ide under denna outhärdligt långa vinter. Hur kan en vinter vara så lång och så kall, och framförallt med så fasansfullt mycket snö?! Egentligen så gillar jag vintrarna med allt vad de innebär, men just denna vinter har verkligen varit en prövning på många sätt.
Fram till valborg hade jag faktiskt fortfarande en del snöhögar på backen, men nu är våren här på riktigt (så länge det varar). Igår och idag är det faktiskt en bra bit över 20 grader och det är precis så jag vill ha det, speciellt på helgerna!
I morse var däremot en liten (vår)prövning, trots det vanliga glada humöret när jag vaknade och blickade ut över mina ägor och sjön som låg som en spegel några meter från sovrumsfönstret.
Det började med några kanadagäss som försökte ta sig upp på bryggan. Trots att de är stora och ståtliga fåglar, så vill jag inte ha dem så nära inpå mig. De skitar ner något förfärligt. Det är inte för inte som man har två schäfrar, så jag skickade prompt ner flickorna till bryggan för att lösa problemet. Pippifåglarna hoppade ner i plurret, men där satte de gränsen. De ville inte skrämmas bort av en stor och skräckinjagande skällande schäfer. Nix, inte alls särskilt brydda.
Sedan flög det in en liten talgoxe i köket, och med tanke på takhöjden i köket så var det inte helt enkelt att få ut den. Medan jag ägnade mig åt det med hjälp av Mini (som älskar att valla fåglar), så ägnade sig Icci tydligen åt helt andra saker. När jag och Mini var klara i köket var Icci puts veck! Hon måste ha fått korn på några rådjur eller harar utanför staketet, simmat ut och runt staket och försvunnit iväg till skogs. Grrr... Klockan var ju inte ens 7:15 och jag borde redan ha varit på väg till jobbet. Efter några turer med bilen fram och tillbaka på min lilla väg, så dök hon plötsligt upp vid grinden, flämtandes och slokörad!
2 dagar kvar till helg och jag tror att vädret ska hålla i sig någorlunda. Lever på hoppet!
