Jag blev positivt överraskad idag när jag hörde från en
kollega att de hade diskuterat mig i positiva ordalag i lunchrummet. De tyckte tydligen
att jag har ”pondus” och att det märks på eleverna. Delvis så är jag lite
längre än medelsvensson (fast jag känner mig stundom tämligen kort bland dessa
lååånga elever) och jag har visst dessutom bra hållning som inger respekt. Men
också mitt sätt att bemöta ungdomarna, med min glada, men lugna utstrålning gör
att det märks att eleverna i klasserna är lugna och stillsamma i min närvaro.
Ungefär så.
Känner jag igen mig? Ja, det kan jag nog tycka. Nu när mitt
liv är så helt och hållet ”på banan” är jag nog lugnare och tryggare än
någonsin tidigare. Jag trivs med mig själv och min omgivning. Jag är självsäker
och vet att jag är duktig på det jag gör. Jag gillar verkligen mitt jobb, kollegor
och elever. Och sist men inte minst så äääälskar jag att ha knappt 20 minuters
bilresa till jobbet varje dag. Det hör ju inte alls till saken, men jag kände
att jag vill nämna det i förbifarten.
Förr hade jag en ganska kort stubin och var nog inte lika
diplomatiskt lagd som nu. Förr sa jag nog vad jag tyckte, oavsett konsekvenser.
Lite ”take in or leave it” attityd. Ofta var det viktigare att jag fick yttra mig, än hur mottagaren mottog det. Nu
så föredrar jag nog att flyga lite under radarn, så när jag väl yttrar mig i
klassrummet eller lunchrummet, så brukar folk lyssna. Det finns vissa saker som
faktiskt är positiva med att bli äldre: att mojna som person, samt att man
behöver mindre sömn!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar