Jag var inte riktigt så här gråtmild när jag var ung, och det började på allvar när jag var gravid med Danai. Förvisso hade det säkert med hormonsvängningarna att göra, men då kunde jag gå från skratt till gråt på en nanosekund! Värst av allt var (och är) Disneyfilmer. När jag gick på bio och såg Lion King för första gången så satt jag där bland ett hav av små barn som hyschade på mig när jag satt och hulkande.... Jag var helt förstörd av filmen och det hela var ytterst pinsamt.
Jag kan höra en låt på radion och sitta där i bilen med tårarna forsandes. Jag kan lyssna på en ljudbok och bli helt tagen av handlingen eller situationen. Jag kan absolut inte se bilder på svältande isbjörnar, misshandlade hundar eller burade björnar, då är det helt kört. Jag kan faktiskt inte ens prata om min häst Baron som dog när jag 15 år utan att bli rörd till tårar.
I söndags satt jag och Danai och tittade på Så Mycket Bättre medan vi väntade på att hennes kött skulle bli klart i min sous vide. Avsnittet handlade om Sven-Erik Magnusson (Sven-Ingvars) som gick bort för något år sedan. När hans son Oskar sjöng duett med sin döde far så brast det rejält. Det gjorde ont på så många plan, men samtidigt var det så vackert.
Ska det behöva vara så här? Är jag i klimakteriet och behöver hormonbalanserande piller?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar